Empire, som publicerades 2000, skapade en häftig debatt inom vänsterakademiska cirklar som ibland till och med spillde över i den liberala pressen. Detta borde uppenbarligen behaga författarna, Antonio Negri, en av den italienska "autonoma marxismens" huvudteoretiker och Michael Hardt, en tidigare rätt okänd professor i litteratur. Det är tydligt att de ser Empire som starten på ett projekt jämförbart med Karl Marx Das Kapital. Marxisten Slavoj Zizek har kallat Empire "vårs tids kommunistiska manifest".
Empire, som publicerades 2000, skapade en häftig debatt inom vänsterakademiska cirklar som ibland till och med spillde över i den liberala pressen. Detta borde uppenbarligen behaga författarna, Antonio Negri, en av den italienska "autonoma marxismens" huvudteoretiker och Michael Hardt, en tidigare rätt okänd professor i litteratur. Det är tydligt att de ser Empire som starten på ett projekt jämförbart med Karl Marx Das Kapital. Marxisten Slavoj Zizek har kallat Empire "vårs tids kommunistiska manifest".
Oavsett om du tror att Empire kommer vara lika användbar som Kapitalet eller inte så har den omisskännligen påverkat. Nätet är fyllt med recensioner av Empire skrivna från hela det politiska spektrumets skala. Ortodoxa marxister har gnisslat sina tänder åt den medan högerflankens konpirationsteoretiker kring Lyndon la Rouche ser den som en bekräftelse av
Empire såldes snabbt slut efter den släpptes och pocketversionen jag har (köpt i oktober 2001) är den sjunde utgåvan. Empire nämner inte protesterna i Seattle överhuvudtaget och man kan misstänka att författarna, likt Naomi Klein, har haft turen att skriva en bok som kom att användas för att "förklara" den nya rörelsen innan rörelsen själv kommit till allmänhetens kännedom. Till viss del förtjänar förmodligen Empire detta mer än No Logo eftersom Negri är en av de större "historiska" influenser som påverkat rörelsen kring Ya Basta!.
Liksom Marx i Kapitalet erkänner Hardt och Negri att det mesta av vad de skrivit inte är originellt, faktiskt består en stor del av boken av diskussion kring de filosofiska källor som ledde till den. Liksom Kapitalet ligger dess styrka i att samla ihop teorier och diskussioner från många olika områden och förena dem i ett. Som Hardt och Negri formulerar sig så "ämnar våra argument att vara likvärdigt filosofiska och historiska, kulturella och ekonomiska, filosofiska och filantropiska". 1
Försöker göra marxismen relevant
Det är också ett försök att än en gång göra marxismen mer relevant för det revolutionära projektet, ofta genom grundläggande omtolkningar av delar av Marx och Lenins skrifter. Mycket av detta är inte heller det nytt, den som har försökt läsa Negris tidigare verk på engelska, i synnerhet Marx Beyond Marx, kommer vara medvetna om att en av hans stora projekt är att rädda Marx från den historiska marxismen.
Till exempel spenderar Negri delar av ett kapitel med att förklara hur även om Lenins Imperialismen kan verka felaktig så är den faktiskt korrekt eftersom Lenin "antog som sina egna, de teoretiska antaganden" som hölls av dem som han verkade argumentera mot 2. Medan detta skulle kunna vara användbart för de som nästan är religiöst hängivna av beteckningen marxism är det ett stort hinder för anarkister som läser boken. Men även om detta är en bit av Empire och i sanning en av dess större brister, så är det bara en del. Empire innehåller mycket annat än detta, tack och lov.
Senare kommer jag att specifikt titta på vad anarkister kan tjäna på att läsa den här boken. Men låt oss börja med att titta på vad man menar med den.
En elitistisk akademisk stil
Ett omdöme som måste fällas redan från början är att det inte är en lätt bok att läsa; faktum är att stora delar av den är i det närmaste obegripliga. Empire är skriven i en elitistisk akademisk stil som nästan är designad för att bara kunna förstås av det kvalificerade fåtalet. Ämnet i fråga och bokens breda spännvidd skulle i vilket fall som helst göra det svårt men författarna njuter också av obskyritet. Ett väldigt enkelt exempel på detta är det genomgående användandet av citat på latin utan någon fullgod översättning eller förklaring.
Detta är särskilt avskräckande eftersom de helt klart är kapabla att skriva på ett lättfattligt sätt. Faktiskt verkar det som att deras starkaste argument är de som uttrycks i det klaraste språket. Det är när de rör sig på den tunnaste isen som det blir svårare och svårare att nysta upp vad som egentligen sägs.
Den här elitistiska akademiska stilen är också en del av den italienska autonoma traditionen och illustrerar hur deras användande av ordet autonomi inte har samma mening som anarkister ger det. Vi ämnar bygga arbetarklassorganisationer som är oberoende av staten och politiska partier. De avsåg arbetarklassen att endast vara oberoende av kapitalet. Arbetaren måste tydligen fortfarande ledas av den intellektuella eliten som är de enda som, i de autonomas ögon, är kapabla att avläsa de ändringar av strategierna som blir nödvändiga i kampen mot kapitalismen.
Till och med andra leninistiska kommentatorer har attackerat den "högt elitistiska versionen av partiet som framkommer"
Men nog av bakgrundspolitik. Vad har Empire att säga? Den inledande paragrafen ger en en god bild av det allmänna argumentet. "Imperiet materialiseras framför våra ögon… tillsammans med en global marknad och globala produktionskretsar har en ny världsordning, en ny logik för struktur och styre uppkommit – i korthet en ny form av härskande". Negri och Hardt presenterar inte Imperiet som den härskande klassens framtida plan eller en konspiration från en del av den. I stället insisterar de på att den redan har kommit att bli.
Ingen enskild blir Imperiets kommandocentral
Det är viktigt att redan från början inse att Negri och Hardt inte argumenterar att Imperiet bara är en ny nivå av imperialism. Imperialismen säger de handlade helt om gränser och förlängningen av det imperialistiska landets styre över specifika delar av klotet. De menar snarare att det är en "decentraliserad och avterritorialiserande styrelseapparat som fortgående infogar hela det globala området inom sina öppna och expanderande gränsområden"3.
Tanken är här att ingen enskild institution, inget enskilt land eller ställe blir Imperiets kommandocentral. Snarare är det så att olika globala enheter, från de med formell makt såsom FN eller de med mindre formell makt som World Economic Forum tillsammans med storföretagen, militären och, i en mycket mer begränsad omfattning, världens folk, har genom att agera med och mot varandra skapat en global nätverksdistribution av makt. Detta nätverk har ingen mitt och är inte baserat i något land utan i stället utspritt globalt.
Internet är en uppenbar analogi för den här sortens maktfördelning. Ingen enskild grupp styr det ändå finns det uppenbarligen, beslut fattas om dess framtid och i verkligheten utövas kontroll genom nationsregeringar, ISPs och censurmjukvara. Skolor förbjuder åtkomst av en viss typ av information.
Det finns dock en punkt där Empire tilldelar USA en privilegierad position. Detta är den konstitutionella process som är del av formerandet av Imperiet. De inledande kapitlen diskuterar hur detta fungerar både vid formella nivåer hos internationella lagar och de informella nivåerna bland diskussioner och lobbying kring dessa grupper. Hardt och Negri ser USA:s konstitution som en historisk föregångare och modell för denna diskussion. De påstår till exempel att Jeffersons bidrag till den ursprungliga konstitutionen egentligen hade en nätverksdistribution av makt som mål. 4
Det är lätt att argumentera mot detta med att påpeka att FN och liknande organisationer egentligen inte är globala, utan dominerade av äldre imperialistiska makter
Globala polisaktioner
Centralt för Hardt och Negris argumentering är tanken att interventioner inte längre tar plats enligt nationella imperialistiska intressen, utan snarare är globala polisaktioner legitimerade av universella värden 6. De erkänner att interventioner är "unilateralt dikterade av USA" 7 men insisterar att "Världspolisen USA inte agerar i imperialistiskt intresse utan i Imperiellt intresse". 8 Detta insisterar de är USA:s roll och att "även om den vore tveksam, skulle USA:s militär vara tvungna att svara på kallet i namnet av lag och ordning". 9
Tanken här är att USA:s militära ingripanden inte längre äger rum för "USA:s nationella intressen" (det vill säga USA-kapitalets intressen) utan i stället sker i Imperiets intressen. Ett problem med boken är att den inte presenterar något empiriskt intresse för något av dess påståenden, och här är en punkt där bevis verkligen behövs. Mycket av Hardts och Negris diskussion dras från Gulfkriget 1991. Ändå så visar till och med en flyktig blick på kriget att vid sidan av massiv militär intervention från USA ägde också en politisk intervention rum, vilken syftade till att säkra det krigets profiter. Det var hos USA snarare än dess "allierade" som återuppbyggnadskontrakt, militär vapenförsäljning och oljefältsreperationer hamnade.
Å andra sidan fanns det ingen sådan inklination för USA att ingripa i folkmordet i Rwanda 1994, trots slaktens fruktansvärda skala. Den intervention som förekom var den gamla hederliga imperialistiska sådana. När tiotusentals redan hade dödats "9-10 april, 1994 skickar Frankrike och Belgien trupper för att rädda sina medborgare. Amerikanska civila flygs också ut. Inga rwandier räddades, inte ens rwandier anställda av västliga regeringars ambassader, konsulat, etc."
Hardt och Negri hänvisar till Bosnien (där man än en gång kan peka på politiska strider mellan USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien om deras olika "nationella intressen" i regionen) men Rwanda förbipasseras utan att nämnas. Säkerligen förvandlar detta alla argument om att vi rör oss mot en uppsättning universella rättigheter påtvingade/godkända av Imperiet till nonsens? Författarna ignorerar helt enkelt denna iögonfallande självmotsägelse inom deras modell.
Ännu en kolonialistisk ockupation
Den ursprungliga reaktionen hos många Empire-fans till händelserna den 11 september var att det var det nästan perfekta exemplet på kampen mellan en imperial polisaktion och ett decentrerat motstånd mot Imperiet. Men kriget i Afghanistan förvandlades nästan genast till ett nationellt krig med den afghanska regeringen (talibanerna) rakt i gevärssiktet snarare än det "decentraliserade" Al Quaida. Vid tidpunkten som detta skrivs håller sagda krig på att förvandlas till ännu en kolonialistisk ockupation som använder sig av en lokal regering tungt beroende av imperialistiska (snarare än imperiella) trupper för att upprätthålla ordning. Behandlingen av fångar i Guantanamo Bay gav för en kort tid upphov till en diskussion om de universella värdena (gällande behandlingen av fångarna). Denna blåstes snabbt ut av George W Bush Jr och USA:s militär, just de krafter vi enligt Empire borde förvänta oss borde upprätthålla sådana värden.
Det politiska bråket mellan de europeiska imperialistmakterna och USA om de planerade attackerna mot Irak, Iran och kanske till och med Nordkorea å ena sidan och USA:s stöd till Israel å andra sidan pekar på ett interventionsmönster som dikteras av USA:s "nationella intressen" allena. Ett ickemilitärt exempel går att finna i George W Bushs unilaterala upprivande av Kyotoavtalet strax efter att han tillsattes. I detta fall uppgav han helt öppet USA:s nationella intressen som rättfärdigande. "Vi kommer inte göra något som skadar vår ekonomi, för det allra viktigaste är människorna som bor i Amerika".
Allt detta tyder på att USA:s policy, inbegripet den militära sådana, fortfarande bestäms av vad som är bäst för USA:s kapital snarare än vad som är bäst för Imperiet. Detta är inte att påstå att Empires argument är värdelösa, utan snarare att den erbjuder en övertygande skiss av hur en verkligt global kapitalism kan finnas eller kanske håller på att börja byggas upp. Men när de förutsätter att Imperiets finns redan nu så lämnas mycket att förklara.
Mycket av det jag hittills täckt sammanfattas tämligen väl i bokens förord. Lyckligtvis är det också en av de enklare delarna att förstå. Men Empire är inte bara en beskrivning av kapitalismens evolution till en ny form. Den är mycket bredare i sin målsättning att vara en postmodern "allmängiltig beskrivning" som förser en överbryggande syn på hur samhället (dys)funktionerar och hur det kan omvandlas. Nu påstår jag på intet sätt mig vara en expert på postmodernism då mina korta utforskningar av den har avskräckts av rena mängden med akademiska jargong som det krävs att man ska försöka smälta. Så behandla den analys som följer med försiktighet!
Den mest uppenbara kritiken av postmodernismen från ett anarkistiskt perspektiv är att den i sin förkastelse av revolutionära program, arbetarklassens centrala roll, upplysningen, vetenskaplig sanning etc., etc. lämnar intet för revolutionären att bygga och ingenstans att ta vägen. Den kan stundom erbjuda en kraftfull kritik av både livet under kapitalismen och den traditionella vänstern men lämnar en utan alternativ. Negri och Hardt försöker skissa upp just ett sådant alternativ i Empire.
Det är här saker blir knepiga. Som alla som har försökt att närma sig postmoderna politiska skrifter vet gör själva språket de är skrivna i dem väldigt svåra att greppa. Du är lämnad med den starka misstanken att denna ogenomträngliga textmassa bara är menad att dölja att det inte finns mycket konkreta idéer närvarande. Men låt oss försöka ta en titt.
Hur kontrollerar kapitalet arbetarklassen?
Den mest uppenbara frågan som uppkommer ur idéen om decentraliserad makt är hur kontroll över arbetarklassen kan upprätthållas av kapitalet? Starka imperialistiska krafter spelar ju ändå en grundläggande roll i utvecklingen av kapitalismen, från erövrandet av Amerika och slavhandeln till tyglandet av "nationell frihetskamp" så att självständigheten kunde ges samtidigt som kapitalismen garanterades stabilitet.
Empire vänder sig i huvudsak till Foucaults idéer för att förklara hur detta kommer att göras. Foucault argumenterade att vi har rört oss från ett "disciplinerande samhälle" där disciplin påtvingas i skolan, armén, fabriken eller fängelset till att samhället blivit ett "kontrollsamhälle" där disciplin existerar överallt, i alla livets aspekter, internaliserad av folket 10. Han använder sig av uttrycket biomakt, vilket "är en form av makt som reglerar det sociala livet inifrån".
Arbetarna stödde auktoritära idéer
Faktiskt kanske den fundamentala idéen om regleringen av det sociala livet vara bekant för många frihetliga kommunister. Maurice Brintons The Politics of the Irrational (1970), vilken delvis byggde på den tyska kommunisten William Reichs arbete, analyserade varför vissa arbetare stödde fascism eller bolsjevism och andra auktoritära ideologier mot deras egna objektiva intressen. De tillskrev detta till faktumet att arbetarna hade internaliserat det auktoritära disciplinkonceptet. Vi kontrolleras och styrs inte bara av den fascistiska eller bolsjevikiska hemliga polisen utan främst från inombords genom idéer som bygger på allt vi exponeras för.
Reich, som Foucault senare skulle göra, placerade sexuell repression vid disciplineringsprocessens själva hjärta. Han skrev att "målet med sexuell repression är att producera en individ som är anpassad till den auktoritära ordningen och som kommer att underkasta sig, trots all misär och degradering… Resultatet är rädsla för frihet och en konservativ, reaktionär mentalitet. Sexuell repression stödjer politisk reaktion, inte bara genom denna process som gör individen massan och apolitisk men också genom att skapa i hans struktur ett intresse i att aktivt stödja den auktoritära ordningen."
Vikten av produktion inom den biopolitiska processen
Argumenten i Empire härstammar också från två andra Focauldtanhängare, Deleuze och Guattari, vilka Empire säger "för oss presenterar en god poststrukturalistisk förståelse av biomakt vilken förnyar den materialistiska tanken och fast grundar sig i frågan om produktionen av socialt varande" 11. Hardt och Negri menar också att autonoma marxister etablerade vikten av produktion inom den biopolitiska processen.
Detta bygger på teorin om den "sociala fabriken" där arbetarklassen inte bara är uppbyggd av den ortodoxa marxismens industriarbetare utan alla de vars arbete eller potentiella arbete skapar och upprätthåller den industriella staden (eller sociala fabriken). Detta inkluderar hemmafruar, studenter och de arbetslösa. Empire argumenterar för att vad kapitalismen producerar är inte bara varor utan också subjektiviteter. Detta är knappast nytänkande i sig självt, till och med Marx observerade att de dominerande idéerna i varje given era var härskarklassen sådana. Vad Empire försöker göra är att sätta några av mekanismerna som skapar dessa subjektiviteter i hjärtat av kapitalismens produktiva process.
I och med att de placerar denna produktion av subjektivitet i Imperiets hjärta menar de att den gamla basen för arbetarklassen, det vill säga industriarbetare, har ersatts av "intellektuell, immateriell och kommunikativ arbetskraft" 12. Detta påstående har kritiserats genom att peka ut att till och med i USA finns det fler truckförare än det finns dataprogrammerare
Arbetarklassen är föråldrad
De rör sig vidare från argumentet att arbetarklassens centra har förflyttats. De ser i huvudsak kategorin "arbetarklass" som föråldrad 13. De ser att proletariatet har växt i storlek men börjar i sina argument använda kategorin "myllret". Även om de aldrig uttryckligen definierar vad de menar med myller 14 verkar det mena något som i mångt och mycket liknar det sätt som till och med den irländska trotskistiska vänstern nu säger "arbetande människor" i stället för arbetarklass. Behovet av denna term är en rest från marxismen och i synnerhet det sätt som Marx valde att definiera arbetarklassen som separat från och fientlig mot bönderna å ena sidan och trasproletariatet å andra sidan. Den industriella arbetarklassen må vara större nu än den var när Marx verkade men den är också ofta bara en av en mängd sektioner av arbetarklassen i kampens spets.
Detta för oss till en av de större bristerna i boken. Många av de bättre slutledningar den kommer till, till exempel att nationell frigörelsekamp inte erbjuder någon väg framåt, är saker som anarkister upptäckte för 170 år sedan. På samma sätt har inte anarkister något behov av att omdefiniera arbetarklassen som "myllret" just eftersom vi alltid argumenterade för en arbetarklass som inkluderade de element som Marx försökte utesluta. Från första början benämnda anarkisterna både bönderna och vad som kallas "trasproletariatet" som en del av arbetarklassen, ibland till och med som en del av den klassens förtrupp snarare än någonting utanför och fientligt inställd till den.
Kanske anarkismen nu kommit att bli den "stoppade klockan som visar rätt tid två gånger om dagen" men jag lutar mot att argumentera att detta påvisar att marxismen tog en felvändning när denna konflikt splittrade första internationalen på 1870-talet. I det fallet är mycket av den invecklade argumenteringen i Empire bara nödvändig om författarna väljer att ställa sig inom den marxistiska traditionen.
Dunkel argumentation
Många av recensenterna kallar faktiskt Hardt och Negri anarkister. De försöker egentligen faktiskt att diskutera denna uppenbara likhet med anarkistiska argument på ett ställe, där de gläds över "big government" som "tvingade staten att producera koncentrationsläger, gulager, ghettos och liknande". Här, där slutsatserna är så uppenbart nära anarkismen försöker de undvika att ta ställning i frågan genom att säga "Vi skulle vara anarkister om vi inte talade för (Såsom Thrasymacus och Callicles, Platons odödliga interlokutörer) ståndpunkten av materialitet rotad i den produktiva samarbetets nätverk, med andra ord, från perspektivet om en mänsklighet som är produktivt konstruerad, som konstitueras genom den gemensamma namnet frihet’. 15"
Denna mening är också en bra illustration på hur författarnas språk och argument blir dunklare ju svagare deras poänger är. Även om man lägger referensen till grekisk filosofi åt sidan är det rätt svårt att lista ut vad Hardt och Negri menar. De verkar föra fram den befängda antydan att anarkister inte är materialister men det är svårt att tillskriva författare som går så extraordinärt långt för att formulera sin kunskap med en sådan ignorant åsikt.
På den positiva sidan är en av de mest intressanta och faktiskt mest uppfriskande aspekterna av den autonoma marxismen att de vänder upp och ner på den traditionella vänsterns analys av relationen mellan kapital och arbetarklassen. I den autonoma traditionen är det framgången i arbetarklassens kamp som påtvingar kapitalet förändringar. I sig själv, insisterar de, besitter inte kapitalet knappt någon kreativitet. Även om de ofta överdriver sin sak finns det något mycket uppmuntrande i helhetsbilden av att kapitalet tvingades modernisera sig på grund av arbetarklassens kamp snarare än en arbetarklass som alltid är offret för kapitalisternas modernisering. I det här fallet argumenterar Hardt och Negri att utvecklingen av Imperiet är något arbetarklassen har påtvingat kapitalet. De inser att det är lätt att snöa in på sätt Imperiets utveckling gör traditionella arbetarklassorganisationer svagare (till exempel avlägsna fackföreningarnas möjlighet att inskränka kapitalismen på nationell basis). Men de påstår att vad som är viktigare är att genom att bryta ner gränserna mellan första och tredje världen så har båda kommit att existera vid sidan om varandra så har kapitalet överallt förlorat ett av sina mäktigaste vapen för att splittra arbetarklassen. Cecil Rhodes citeras i anknytning till klassrelationer i Storbritannien: "Om ni vill undvika inbördeskrig, då måste ni bli imperialister" 16.
Dåligt med empiriska bevis
Så om Imperiet betyder slutet för imperialismen betyder det också slutet för kapitalismens möjlighet att använda tredje världens arbetskraft för att utpressa delar av första världens arbetarklass. Detta är ett exempel på ett argument som verkligen behövs backas upp med empiriska bevis. Det går inte att förneka att den tredje och första världen i de stora städerna allt mer existerar bara meter från varandra. Washington DC är nästan lika känt för sin hemlöshet och fattigdom som för att vara huvudstad i världens rikaste stat. Vem som helst som besöker Mexiko City eller några andra "tredje världen-städer" slås av att fåtalets uppenbara rikedom och glasade skyskrapor existerar bredvid kåkstäder och flertalets desperata fattigdom. Ändå skiljer sig fortfarande lönenivåerna mellan västvärldens arbetare och annorstädes enormt.
Ovanstående är en kort översikt av vad som är några av de intressantare saker som tas upp i Empire. Men som jag sagt tidigare är det en väldigt omfångsrik bok. Hardt och Negri säger redan från början att Empire inte nödvändigtvis är menad att läsas från början till slut, utan att titta lite här och där också kan belöna läsaren. Låt oss slutligen röra oss mot Empires svagaste punkt, förslagen på hur vi ska fortsätta framåt. Låt oss börja med börja med att notera att Hardt och Negri inser att deras förslag här är vaga men att de vid den här tidpunkten ser det som ofrånkomligt. De säger att nytt och framgångsrikt motstånd kommer att själv tvingas definiera sin taktik. De återvänder än en gång till Marx när de påpekar att "vid en viss tidpunkt i sitt tänkande behövde Marx Pariskommunen för att han skulle kunna göra språnget och se kommunismen i konkreta termer som ett effektivt alternativ till det kapitalistiska samhället." 17
Detta är inte en tillräcklig förklaring för bristerna i deras positiva program. Till och med deras historiska liknelse med Marx skrivande innan Pariskommunen är bristfällig. Pariskommunen (1871) tvingade Marx att omvärdera sina idéer om den revolutionära organisationen och staten. Men den tidiga anarkiströrelsen förutsåg den form den tog.
1868 skrev de:
"Vad gäller kommunens organisation, kommer det finnas en federation av aktiva barrikader och ett Revolutionärt Kommunalråd som kommer bestå av en eller två delegater från varje barrikad, en per gata eller distrikt, och dessa delegater kommer att beläggas med bundna mandat och ständigt vara återkallbara och kunna hållas ansvariga.
En appell kommer att riktas till alla provinser, kommuner och föreningar, i vilken man bjuder in dem alla att följa huvudstadens exempel, att först omorganisera sig längs revolutionära linjer och sedan skicka delegater till en överenskommen samlingsplats (alla dessa delegater med bundna mandat, återkallbara och ansvariga), för att bilda en federation av upproriska sammanslutningar, kommuner och provinser för att främja dessa principer och för att organisera en revolutionär styrka med möjligheten att besegra reaktionen"Program and Object of the Secret Revolutionary Organisation of the International Brotherhood (1868) som den publicerats i God and the State, No Gods, No Masters Vol. 1, s. 155 .
Detta kanske verkar som en mindre fråga men när man läser Empire är det slående hur anarkiströrelsens historia och författare ignoreras, även när slutsatserna som nås verkar likna vår rörelses argument till sådan grad. Kanske är det helt enkelt så att anarkismen varken sökte eller uppnådde den akademiska stjärnstatusen som så många marxistiska professorer törstat efter. Men för en anarkist som läser Empire så kan dessa utelämnanden bara beskrivas som en konstant källa till irritation.
Organiseringens metoder börjar bli tydliga
Vad viktigare är är att exemplet ovan antyder att vi, liksom de tidiga anarkisterna, kan göra mycket mer "kvalificerade gissningar" om den framtida kampens former än Hardt och Negri påstår. Från kampen i Europa och Nordamerika mot gränskontroller till Mexikos zapatister finns det vissa ledtrådar att avläsa. Med globaliseringsrörelsens framväxt och dess betoning av direkta aktioner, direkt demokrati och mångfald börjar organiseringens troliga metoder alltmer träda fram. Empire må ha skrivits innan allt detta började klarna, efter Seattle. Men till och med innan Seattle hade många texter skrivits om de former de nya rörelsernas började ta, i synnerhet zapatisterna. Givet deras politiska bakgrund måste Hardt och Negri varit medvetna om den här diskussionen så är det egendomligt att de inte nämner den.
Vid sidan om detta så är Empires starkaste punkt att den förkastar några av de såkallade alternativen som föreslås, i synnerhet varje tanke på att anti-globalisering eller avglobalisering för att återvända till den gamla tidens nationella kapitalism. När detta skrivs har de reformistiska krafterna i rörelsen mot storföretagsglobalisering argumenterat precis för en sådan avglobalisering vid World Social Forum i Porto Alegre, Brasilien. I stället menar Hardt och Negri att vi måste pressa "genom Empire för att komma ut på andra sidan" 18.
Här har kanske Empire, trots sina brister, en viktig roll att spela för de icke-anarkistiska delarna av rörelsen kring globaliseringen. Många av dessa delar är beroende av teorier från tidigare generationer av marxister vilka verkar peka mot en lösning genom nationsstaten och ett återvändande till protektionismens era. Akademikerna som framhåller den här tankegången kanske är mer benägna att acceptera rättelser från ett par akademiska kollegor än de som de ständigt försöker avskriva som "fönsterkrossare" som är ute efter att förstöra "vår rörelse".
Vi är inte antiglobalister
Anarkister har i allmänhet förkastad antiglobaliseringsetiketten. Mitt bidrag till motkonferensen i Prag 26 september 2000 illustrerar det anarkistiska argumentets poäng "… de sanna krafterna för globaliseringen samlas inte vid IMF/Världsbankstoppmötet på tisdag, snarare samlas de här dag [vid motmötet] och på tisdag kommer vi blockera det mötet. Vi är en global rörelse; vi kämpar för folkets rättigheter, inte kapitalets och för varje människa vid sina sinnens fulla bruk borde detta vara klart viktigare. Just de regeringar som driver på ‘den globala frihandeln’ är desamma som bygger gigantiska murar kring sina gränser och kallar in tiotusentals av hyrda hantlangare för att förhindra folkets rörelsefrihet." 19
Vad är då de alternativ de lägger fram när de förkastar ett återvändande till det nationella? Startpunkten för deras alternativ är ett ovanligt val, nämligen St. Augustinus och den tidiga kristna kyrkan i Rom. De drar paralleller mellan det sätt som den tidiga kristna kyrkan förvandlade snarare än störtade romarriket. Hardt och Negri menar att liksom den tidiga kyrkan behöver vi ett profetiskt manifest kring vilket vi kan organisera myllret 20. Likt Augustinus säger de att vi behöver prata om att bygga en utopi men våran utopi är helt enkelt en direkt sådan – här på jorden. De hyllar det tidiga kristna projektet i romarriket med klart avsedde lärdomar för dagens Imperium när de skriver; "Ingen begränsad befolkning kunde nå framgång och skapa ett alternativ mot imperiets styre; bara en universell, katolsk rörelse som förde samman alla folk och alla språk i en gemensam resa kunde lyckas med detta".
Man kan misstänka att de sitter och småskrattar över det faktum att alla ortodoxt marxistiska tidningarna kommer få slag på grund av användandet av religiösa bilder. Den sista paragrafen i boken innehåller något som bara kan vara avsett att vara en avsiktlig provokation av vänstern. Den lyfter upp legenden om Sankt Franciskus från Assisi för "att lysa upp den militanta kommunismens framtida liv" 21. Ett lyckat bakhåll, då detta citat lyfts fram igen och igen i vänstertidningar.
IWWs modell passar anarkister bättre
En modell som kommer passa bättre för anarkister är Industrial Workers of the World (IWW); "Wobblies byggde underifrån sammanslutningar mellan arbetande människor, genom oupphörlig agitation och genom att organisera dem gav man upphov till utopiska tankar och revolutionär kunskap" 22. Här uppvisar de igen en riktig svaghet i deras grepp om frihetlig historia genom att påstå att IWW visserligen ville organisera hela världen så "nådde de faktiskt endast Mexiko" 23. Faktum är att IWW också fanns organiserat i ett flertal andra länder, bland annat Sydafrika, Australien och Chile
Hardt och Negri rör sig vidare till att identifiera "viljan att vara mot" 24 som en central del av kampen mot Imperiet. De ser det som att motstånd mot Imperiet kan vara mest effektiv genom att avlägsna sig från det snarare än att konfrontera det rakt på. Centralt för detta identifierar de "desertering, exodus och nomadism". Om du hör Bob Blacks ekon i detta är det för delar av hans idéer också baseras på den arbetsvägran som de italienska autonoma förordade i slutet av 1970-talet. Delar av deras föreslagna kampmetoder är smått bisarra. Till exempel representerar kroppspiercingar starten för en viktig strategi som kommer att bli effektiv bara när vi skapar "en kropp som är inkapabel att anpassa sig till familjeliv, till fabriksdisciplin, till det traditionella sexlivets regler, och så vidare" 25.
Andra metoder är dock värda närmare undersökning. De påpekar att arbetskraftens rörlighet ofta har använts som vapen mot kapitalismen 26. De medger att migration ofta betyder misär för de som tvingas flytta. Ändå, säger de om flykten från till exempel låga löner i en viss region, så gör folk motstånd mot kapitalismen. Global kapitalism vill ha en global värld där speciella regioner är låglönezoner. Men om folket i den regionen flyr då misslyckas kapitalismens att skaffa sig en billig arbetskraft.
Fort Europa håller arbetarna fångade
Detta sätter den nuvarande kampen för att avskaffa immigrationskontroller i ett mycket klarare fokus, eller förser oss i alla fall med ett användbart alternativt sätt att se dem på. Fort Europa har då till exempel som syfte att hålla arbetare fångade i förhållanden präglade av låga inkomster och dåliga levnadsförhållanden, en mur som syftar till att hålla i människor snarare än att stänga dem ute.
Överväg en av de senare klara exemplen på när arbetskraftsrörlighet har haft revolutionära efterföljder. Den process som fällde berlinmuren (en barriär mot arbetskraftsrörlighet) och senare hela det statskapitalistiska öst utlöstes av tusentals östtyska arbetare som flydde till Prag eller till väst, eller när gränsen var stängd, ockuperade olika ambassaders mark. I dag har Kuba skarpa emigrationskontroller av precis samma orsaker.
Empire lägger fram tre nyckelkrav på byggandet av en ny värld. Dessa är rätten till globalt medborgarskap och "en social lön och garanterad inkomst för alla". Till detta lägger man till rätten exproprieringen av först och främst produktionsmedlen men det gäller också fri åtkomst och kontroll av kunskap, information och kommunikation.
Kamp mot nya och gamla gränser
Av dessa tre krav slår det mig att kravet för ett globalt medborgarskap är det som redan har gett upphov till en fråga som är omedelbart global men också lokal. Rätten till rörelsefrihet utan gränskontroller utmanas häftigt över hela jordklotet. I Irland är vi vana vid kamp inom den första världen för identitetshandlingar för alla och kamp mot Fort Europas gränser. Vid nästan varje gräns världen runt återskapas denna kamp när kapitalet försöker ta kontroll och till och med profitera på förflyttningen av människor. Vid Mexikos norra gräns är det på USAs sida som immigranter fångas in men vid den södra gränsen mot Guatemala så finner man patruller av mexikansk "migrationspolis" på varje liten väg.
I slutordet av "vad bör göras"-delen kan man inte undvika att lägga märke till att boken egentligen inte har behandlat vilken form detta framtida samhälle skulle kunna ta. Undvikande av denna fråga är en del av den marxistiska traditionen men givet författarnas upprepade uppmaningar av byggandet av utopiska visioner och profetiska manifest verkar det här lite besynnerligt. Det är egentligen samma svaghet som den som tidigare nämndes, en fullständig brist på diskussion av de existerande oppositionsrörelserna.
De utgår från den leninistiska traditionen
Jag misstänker att problemet här är att det utgår från den leninistiska politiska tradition som Empire uppkommit ur, vilken Negri önskar hålla fast vid. Lenin vid makten såg till att den ryska revolutionens "utopiska experiment" kvävdes i lindan. Självstyre i fabrikerna ersattes av "benhård underkastelse av en enda vilja… revolutionen kräver, i socialismens själva intresse, att massorna utan frågor lyder de som styr arbetsprocessernas enda vilja."
Jag misstänker att Empires verkliga användbarhet ligger i att den är en respektabel marxistisk text som kommer att läsas av många människor som av en eller annan anledning inte seriöst skulle läsa anarkistiskt material. Det pratas en hel del strunt av de aktiva i globaliseringsrörelsen, oftast baserat på marxistisk ortodoxi. Empire är trots sina brister inte alls ortodox och borde orsaka att många människor ifrågasätter många av sina grundläggande förmodanden. Om detta resulterar i att de går med i den ena eller andra riktningen inom det frihetliga, antistatliga och antikapitalistiska lägret kan det bara ses som en bra sak.
Andrew Flood
Översättning: Mikael Altemark
Andrew Flood är aktiv i den irländska anarkistorganisationen Workers solidarity movement.
Fotnoter:
1. Förord XVI
2. sidan 229
3. Förord XII
4. Förord XIV
5. sidan 6
6. sidan 18
7. sidan 37
8. sidan 180
9. sidan 181
10. sidan 23
11. sidan 28
12. sidan 53
13. sidan 56
14. se sidan 103
15. sidan 350
16. sidan 232
17. sidan 206
18. sidan 206
19. Tal hållet av författaren vid motmötet i Prag några dagar innan vi framgångsrikt stoppade Världsbanksmötet där. Jag citerar det här för att trots sin stora omfattning har jag ännu inte träffat på en anarkist som inte håller med om att vi inte är \"antiglobalister\". Hela texten på http://struggle.ws/andrew/prague1.html
26. Detta visades redan från kapitalismens början i backspegeln då slavhandeln tvångsmässigt förflyttade miljoner människor från Afrika till Amerika med alla sorters juridiska och fysiska restriktioner för att hålla den på plats både under resan men också vid deras destination. Sydafrikas passlagar dyker också upp som en kapitalistisk strategi inte bara avsedd att kontrollera den svarta arbetskraften men också för att hålla arbetskostnader nere.